Ode till Skype

Klockan är tolv på dagen och jag har inte ens hunnit börja jobba (få diverse tidningar att vilja köpa mina artiklar). Boven i dramat heter Skype. Jag älskar Skype.

På tre timmar har jag:
* Haft en minichatt med Natalia.
* Vardagspratat med mamma och pappa (det är fortfarande kallt i Sverige).
* Pratat med Jule från Tyskland om framtidsplaner och New York och hennes förhållande som gick i kras.
* Pratat med Frida och Petra i Paris om kulturskillnader, uppdaterat mig på deras liv och haft allmänt kul.

För tio år sedan hade jag på min höjd gått till posten och skickat ett brev. Eller ringt ett skrapigt och svindyrt långdistanssamtal.

Och: Utan Skype hade förhållandet varit en hel del svårare att hålla vid liv i 6+5 distansveckor.

Det här är inte bara samma känsla som "hur gjorde man när man var sen innan mobiltelefonernas tid?". Det här är att kunna hålla relationer levande, trots tusentals mil och tolv timmar från varandra.