Det är något med sommarstugor.

Lukten av gamla köksredskap, salt hav, tjära och solkräm. Blandningen av udda föremål som inte fått plats någon annanstans. Ponnytavlor, snäckhalsband, blekta plastleksaker. Porslin som man aldrig riktigt haft tid och lust att diska, koppar som alltid kommer att bära spår av morgonkaffe med mjölk.















I Källvik finns gistna ekor och varma klippor och toscakakor och sommarprat på radion, spår från mormor och morfar överallt. Det är det närmaste man kan komma dem. Det finns en garderobsdörr där man kan se sig själv växa, från 1985 till sista markeringen 2002. Spår av en stig där man alltid sprang sitt allra snabbaste för att komma ner till kusinen. Skratt. Kojor. Stjärnor.

Minnen som kanske inte är ens egna, men burna av gulnade foton och ärvda historier. Kaffetermosar och transistorradio och nakenbad från runda klippor. En solbränd mamma med hår så långt som man aldrig sett det, en bror som sjösätter en vassbåt eller räddar sniglar i rött regnställ. En pappa med lurvigt hår och en mormor som bara är sextiofem och skrattar i fören på båten. Och morfar som röker flundror och har fåniga hattar på sig. Och tusen andra saker: fulla svampkorgar och segelbåtar och våta fiskenät och sånt man bara kan ana.

I Tokomaru Bay finns nyplockade skaldjur och hästar och ett vilt hav.

Det är inte min barndom, mina minnen. Men det är ett fint substitut.