Wellingtons bästa

Igår var vi i den botaniska trädgården. Och jisses, vilken trädgård. En linbana, en halvt övervuxen kyrkogård, en kryddträdgård, en gigantisk rosenträdgård och då har vi inte ens sett halva parken. Jag gick helt bananas med min kamera bland alla rosorna.













Men absolut ingenting var ens i närheten av höjdpunkten: Ett träd som man klättrar upp i (man måste känna till det hela, annars skulle man aldrig klättra i ett sånt träd), och det har som en plattform där man kan ligga och gona sig. Ett plattformsträd! Vattenfall och stränder i all ära, men det här är nog det häftigaste Nya Zeeland har att erbjuda.

Så här anspråkslöst och oklättervänligt ser det ut på håll:














Men vips, så sitter man där uppe och förundras över hur detta är möjligt.













Och sen, sen LÄGGER man sig ner och relaxar lite. Högst upp i trädet.













Sam vaknade en gång i sin ungdoms glada dagar i det här trädet.