Piha är ett surfarnäste öster om Auckland, ett litet paradis och andningshål från den stora smutsiga staden. Vi bodde hos Sams rätt avlägsna gamla vän som bodde i ett stort hus med fem andra. Och en av dessa kvällar skrotade vi omkring alldeles själva i huset och kollade på solnedgången från den episka terassen. Det hade varit en lång och varm dag och det hettade lite i ansiktet.
Så.
Vi slänger ihop lite mat och sätter oss på golvet för att äta. Sam är lite tramsigare än vanligt. Inget konstigt med den saken, speciellt efter vår långa och strapatsfyllda dag. Han pratar lite släpigare än vanligt också.
Så plötsligt spänner han sina röda ögon i mig och säger:
- Fuck, I feel stoned.
Well, det hade ju varit en lång dag. Men vi hade inte ens druckit nåt, ännu mindre intagit andra tveksamma substanser.
Vi fortsätter äta. Jag börjar känna mig lite underlig, liksom svajig och fnissig. Och lat. Jag går och kollar gasspisen. Av.
Går ut och tar lite frisk luft.
Då slår det mig.
Kakan!
Sam kom ju ut när jag satt på terassen med en nybakad kaka som han hade hittat i köket och som vi delade på i väntan på middagen. Och personerna i huset är... rätt drogliberala.
Visserligen är jag ju svensk och har följaktigen begränsad erfarenhet av all sorts narkotika. Men det står snart mycket klart: Vi är höga. På en delad kaka.
M kom hem och bekräftar saken.
- Yep, haschcookies.
Och nu finns det inte så mycket att göra åt saken.
- Just enjoy your meal, säger M och ler. Jag börjar fnissa.
Vi parkerar oss i soffan. Jag försöker dra hela historien för honom men det är helt omöjligt. Jag skrattar så mycket att jag knappt kan andas. Tårarna bara sprutar. Jag försöker klämma fram ord, men det enda som kommer är kvävda läten från min strupe och små pipande andetag. Jag skrattar så att jag får kramp i magen. Min skjorta är blöt av tårar. Jag tror att jag skrattar i ungefär en kvart. Non stop.
Jag tänker att jag borde ta kort på den här absurda situationen men kameran ligger ett par meter bort och det känns som ett oöverstigligt uppdrag att resa sig ur soffans varma famn och gå och hämta den. Bara tanken på att resa sig utlöser ett nytt skrattanfall.
Sam äter en hel påse bhujamix bredvid mig i soffan, sedan somnar vi.
Så kan det gå när man stoppar fingrarna i en kakburk utan att fråga.
Och förresten, om någon annan har en knarkhistoria att förtälja, var inte blyg. Man får vara anonym.
Posts
No comments:
Post a Comment